Nov
25

Hemglass bytte melodi redan på 70-talet

skriven av: Lasse  

“Det är helt obegripligt. Det är obegåvat att inte utnyttja de fördelar man har med ett etablerat varumärke. Det vore som att Hemglass skulle byta ut sin melodi”. Så säger Ingvar Oldsberg i dagens Aftonbladet angående att På Spåret från och med idag får ny signaturmelodi. Det förvånar mig lite att Ingvar Oldsberg är en sån bakåtsträvare. De flesta program byter vinjetter och signaturmelodier med jämna mellanrum och den som är utrustad med åtminstone lite minne, kan erinra sig att glassbilarna från Hemglass fram till någongång under 70-talets andra hälft inte alls spelade den melodi som hörts sen dess.

Framförallt minns jag det ramaskri som melodin då framkallade hos en uppretad allmänhet som med bred mariginal föredrog den mjölkklocka som stilla plingade när glassbilen rullade in i kvarteret. Fast detta verkar Ingvar Oldsberg inte ha något som helst minne av.

Dessa tillrop har inte avtagit, utan Hemglass blir fortfarande, med jämna mellanrum, anmälda för störande av allmän ordning. Wikipedia presenterar en rätt lustig läsning på just detta tema. Läs vidare där om du vill veta mer om det buller och oväsen som dessa till synes oskyldiga leverantörer av glass för med sig.

Sep
14

Traktorer och dejting

skriven av: Lasse  

Bonde söker fru är någon slags ny form av svensk dejtingsåpa där de normala Stureplanskillarna i Bachelor ersätts av bönder med traktorer och skit under naglarna. Visst kan det verka både exotiskt och främmande för oss vanliga, men det var så det gick till förr i tiden. Den som hade flest grisar på farmen fick den vackraste flickan medan han som bara hade en liten get fick nöja sig med hon den vindögda och halta som blev över. Just de här bönderna verkar vilja ha renlevnadskvinnor i fruktbar ålder för att på så vis kunna yngla av sig utan att sprida sin säd på bygden. Tur att tiderna har förändrat sig.

Läs mer om bönderna, deras traktorer och deras dejtingplaner på Aftonbladet, där finns ett riktigt djuplodande reportage. Ovan ses för övrigt de gamla bönderna i Bröderna Djup. De bor på landet.

Sep
9

Lionel Richie-biljetter

skriven av: Lasse  

Sitter du som vinnare av de Lionel Richie-biljetter som kunde vinnas i Fredagspub med Glenn och Robban? I så fall har jag ett tråkigt besked till dig. Lionel Richie har enligt Aftonbladet drabbats av någon form av sjukdom som gjort att han fått ställa in konserter och även lägga inspelningen av ny skiva på is.

Glenn och Robban känner vi annars givetvis som Henrik Schyffert (Glenn Killing) och Robert Gustafsson. Att Fredagspub var ett inslag i Nile City 105,6 känner ni självfallet till också, så det bryr jag mig inte om att nämna här. Vi tar och lyssnar på en låt med Lionel Richies gamla grupp Commodores istället. I’m Easy närmare bestämt. Krya på dig Lionel!

Sep
6

New Order - True Faith

skriven av: Lasse  

Det fanns en tid då musikvideor betydde något och då MTV var en källa för att ta del av denna aldrig sinande ström av nya och innovativa musikvideor. Videoklippet till New Order-låten True Faith var länge en stor favorit och jag har helt säkert framhållit den som världens bästa musikvideo mer än en gång.

Därför är det nu med blandade känslor som jag läser att New Order skall återförenas för två spelningar i Bryssel den 17 och 18 oktober i år. Två spelningar där alla intäkter går till den insjuknade Michael Shamberg, producenten som var med och gjorde just True Faith.

Utöver True Faith, så var Michael Shamberg även inblandad i de musikvideor som gjordes till Temptation, Ceremony, Crystal, The Perfect Kiss, Bizarre Love Triangle, Run, Blue Monday 1988, Fine Time och Round & Round. Om detta skriver han utförligt på denna LÄNK, där bland annat The Concretes och deras förra sångerska Victoria Bergsman får stort utrymme gällande The Temptation of Victoria som spelades in i samband med den videosamling som Shamberg och New Order gav ut 2005.

För att återgå till New Orders återförenande; Ett New Order utan Peter Hook, kan det verkligen kallas New Order? Även om Bernard Sumner, Stephen Morris och dessutom Gillian Gilbert är med, så tycker jag att det känns svårt att föreställa sig ett New Order utan Peter Hooks karaktäristiska basgångar. Det är väl just de som ger New Order det speciella sound som gör att New Order är just New Order? Precis som Joy Division var just Joy Division av samma anledning.

Utöver att arbeta med New Order och musikvideor, så har Michael Shamberg för övrigt också på ett eller annat vis varit inblandad i långfilmer som Erin Brockovich, A Fish Called Wanda, Garden State, Gattaca och Pulp Fiction.

Mer om New Order och Michael Shamberg kan läsas på SvD, DN.

Aug
19

David Bowie - Starman

skriven av: Lasse  

Mitt förhållande till David Bowie inleddes 1980 när jag fick LP-skivan Scary Monsters i julklapp utav en av mina morbröder. Låtar som Fashion, Ashes to Ashes, Scream Like a Baby, It’s No Game, tolkningen av Tom Verlaines Kingdom Come och inte minst titelspåret blev snabbt favoriter i pojkrummet.

Drygt tre år senare såg jag min första riktiga konsert, i form av David Bowie på Ullevi i Göteborg. 1983 var det Let’s Dance, Cat People (puttin’ out fire) och China Girl som gällde och den konserten var verkligen ett minne för livet. Halsduken från The Serious Moonlight Tour satt länge uppsatt på väggen hemma. Numer ligger den nog långt in i en garderob någonstans.

Givetvis kom jag under de här åren att även inhandla äldre Bowie-skivor och det finns enligt mitt tycke få artister som gjort lika många storslagna skivor som de David Bowie gjorde under 1970-talet, fram till just Scary Monsters.

Hunky Dory, The Rise And Fall Of Ziggy Stardust & The Spiders From Mars, Aladdin Sane, Diamond Dogs, Young Americans, Station to Station, Low och “Heroes” är alla skivor som jag lätt skulle kunna placera på en topp-500-lista över mina favoriter. I många fall riktigt högt på en sådan. 

Efter Let’s Dance känns det som att Bowie började famla i blindo ganska länge. De därefter följande skivorna håller långtifrån lika hög kvalitet och även kommersiellt tappade han där för att aldrig riktigt återhämta sig. Visst att det finns någon enstaka pärla på Tonight och Never Let Me Down, men det är verkligen långtifrån några helgjutna plattor. Tin Machine kändes visserligen som ett fall framåt när den första skivan kom 1989, men såhär i backspegeln så var det inget direkt storslaget.

Det var egentligen först under andra halvan av 1990-talet som Bowie på allvar hittade hem hos mig igen. Trion Outside, Earthling och Hours är riktigt bra skivor och 1996 såg jag David Bowie live en andra gång. En makalöst bra konsert och när han plötsligt ställde in spelningen i Roskilde 2004 för att ersättas av Slipknot, insåg jag att det är var trettonde år som gäller när det handlar om Bowie-konserter. 1983, 1996 och 2009, så såg planen ut. Någon konsert blev det dessvärre inte heller. Den här gången beroende på att han de facto inte var ute och rörde på sig överhuvudtaget.

Faktum är att David Bowie i stort sett varit borta från scenen sen dess att ett antal spelningar ställdes in 2004. Det har handlat om enstaka framträdanden här och där. Några egna skivor har han inte heller släppt sedan Reality kom året dessförinnan. När jag nu läser i Expressen att han med största sannolikhet pensionerat sig som artist, så har jag svårt att inte känna vemod, detta trots att jag själv haft den känslan länge.

Ändå har jag en förhoppning, en längtan efter att få se David Bowie igen. Att få se honom äntra scenen med sin alldeles speciella utstrålning. För mig är han en av de största någonsin, en husgud, en starman vars musik aldrig kommer att tystna. Biografin Starman skriven av Paul Trynka, den finns bland annat på Bokus, kommer att inhandlas snarast och det är väl inte helt omöjligt att jag återkommer till den här framöver.